Sex poliser och två socialsekreterare kom åkande i fyra bilar och svängde in framför familjen Schouten-Ketz stora semesterbostad vid Tallbacksvägen i centrala Munkfors.
Det var fredagen den 12 juli 2013, en av sommarens soligaste och hetaste dagar.
Barnens mamma Nancy Schouten berättar:
– De trängde brutalt in i vårt hem och kidnappade våra fem barn. Till och med min äldsta dotter som redan var myndig.
Hjälpligt förstod hon och barnens pappa Christiaan Ketz vilka anklagelser som låg bakom ingripandet. De försökte tala socialsekreterarna tillrätta.
– De kunde ju med egna ögon se att det fanns tillräckligt med mat i huset och att vi hade både vatten och elektricitet. Men det gick inte att argumentera med dem. Vi talar ju inte svenska och ingenting översattes tydligt för oss.
Flera orosanmälningar
Socialnämnden i Munkfors saknade inte anledning att intressera sig för hur barnen mådde. Det hade kommit in flera orosanmälningar från familjens grannar. Personalen på individ- och familjeomsorgen hade gjort försök att få kontakt, men det hade inte lyckats. Misstankar fanns om att familjen bodde stadigt på adressen och att man gömde sig i huset.
Men enligt Nancy Schouten var förklaringen en helt annan:
– Vi var där bara under semestrar och lov. Annars bodde vi i Holland. Så det här kom som en fullständig överraskning för oss, vi hade inte fått någon förvarning.
Hela ingripandet tog cirka fyra timmar. Polis och socialtjänst genomsökte huset grundligt innan de till slut körde iväg med barnen.
"Sålde sex"
I 19-åriga Yacinthas rum hittades en webbkamera, en dildo, adress till en sexsajt på internet och en massa våtservetter plus en del anteckningar med erotiskt innehåll. Och inte minst ett par högklackade skor.
I och med att grannarna kunde berätta att Yacintha brukade ta bussen till Karlstad en del kvällar ansågs bilden klar:
Hon sålde sex och ägnade sig åt posering för manliga kunder på nätet.
I den 10-årige pojkens rum hittades en flaska med kiss (som han använt för att han var sjuk och inte kunde gå på toaletten).
Slutsats: Pojken hölls sannolikt inlåst i rummet och fick uträtta sina behov i en butelj.
Någon vecka efter tvångshämtningen hamnade ärendet i förvaltningsrätten. Historien blev allmänt känd och gav stora rubriker. Tidningar och etermedia dukade upp socialens och polisens misstankar om två oansvariga, brottsliga utländska föräldrar och deras fem utsatta barn.
"Då trodde jag på Sverige"
Nancy Schouten försökte ändra på bilden genom att ställa upp och ge sin version. Till exempel genom att visa upp vattenräkningar, och familjens elgenerator som försåg hushållet med ström.
Både teve och tidningar kom till huset, men det blev i de flesta fall ingen publicitet.
– Då trodde jag fortfarande på Sverige. Att det fanns ett ärligt domstolssystem och att vi skulle kunna visa att socialtjänsten hade begått ett stort misstag, säger hon.
Men när förvaltningsrätten i oktober tog upp LVU-ansökan (LVU = Lagen om vård av unga) så var det inte längre misstankarna om vanvård som gällde. I stället var det familjens kringresande liv och barnens bristande skolgång som domstolen tog fasta på.
Resultatet blev att de båda yngsta – då tioårige pojken Anneliyo och 7-åriga lillasystern Serena – fick kvarstanna i familjehemmet i Högsjö på den sörmländska landsbygden. Som vanligt i sådana här LVU-domar står det i socialens utredning att barnen utvecklats bra hos sina fosterföräldrar. Advokater som ska företräda barnen håller nästan alltid med socialen – och gjorde det den här gången också.
Privat akuthem
Men de tre äldsta barnen – då 19-åriga Yacintha, 16-åriga Myron och 13-åriga Chabeli – lämnades tillbaka till sin mamma och pappa efter tre månader på olika institutioner.
Yacintha hade efter sommarens tvångshämtning satts på ett privat akuthem för ungdomar med ”komplex psykosocial problematik” i Göteborg. Misstankarna om att hon prostituerat sig hängde ihop med bussresorna till Karlstad. Och hennes klädsel, inte minst de högklackade skorna.
Nancy Schouten talar om en kulturkrock.
– Det var personalen på Värmlandstrafik i grannhuset som gav informationen till socialen. Till exempel att min 19-åriga dotter hade högklackade skor. I Munkfors har folk joggingkläder på sig till vardags, men vi är från Holland och vi har helt andra klädvanor.
Kamp om de yngsta
Nu började kampen för att få hem även de två yngsta barnen. Familjen vågade inte längre vara kvar i Sverige. Under hösten flyttade man till en liten stad på den belgiska landsbygden mellan Bryssel och Antwerpen.
– Vi tog kontakt med NKMR – Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter. De sa åt oss att genast ta barnen från Sverige, annars fanns risken att socialen skulle ta dem igen.
– Föreställ dig hur det känns att som mamma tvingas lämna två av dina älskade barn i ett främmande land och utan att veta om du någonsin kommer att få se dem igen.
Familjen försökte få hjälp från de holländska och belgiska ambassaderna i Stockholm.
– De kunde inte göra något. De sa att svenska domstolar måste bestämma. Jag tyckte det var jättekonstigt, för barnen var ju inte svenska medborgare.
– Av advokaten i Karlstad fick vi rådet att åka tillbaka till Sverige med två bilar och hämta barnen i deras skola. Ta dem med er i bilen, sa han, och byt sedan bil och lämna landet. Det är enda chansen.
(Advokater bör knappast ge den typen av råd till sina klienter, och den utpekade advokaten säger i dag till NWT att han aldrig sagt så.)
Under de följande åtta-nio månaderna tilläts Nancy Schouten tala med sina båda barn via Skype-telefon två gånger i veckan – tisdagar och fredagar i max tio minuter.
– Alltså bara 20 minuter i veckan och alltid med en av fosterföräldrarna närvarande.
Vid dottern Serenas åttaårsdag i mitten av mars i år ville föräldrarna träffa henne och ge henne presenter.
– Vi reste till Sverige och gick till polisen och sa att vi ville ha kontakt med våra två barn, för vi hade inte sett dem på tio månader. Det är ju kriminellt och absurt att man inte har rätt att träffa sina egna barn, och dessutom tvingas lämna dem i ett främmande land.
"Som ett fängelse"
Det löstes så att föräldrarna i sällskap med polis och två socialarbetare träffade barnen i två timmar i socialens källarlokal i centrala Munkfors.
– Det kändes som ett fängelse, med låsta dörrar och i en underlig miljö. Två socialsekreterare fanns i rummet och två på utsidan. Barnen var väldigt upprörda över att de skulle behöva åka tillbaka till fosterhemmet.
Proceduren upprepades två månader senare när sonen Anneliyo fyllde elva.
Under våren engagerade sig NKMR i fallet. Föreningens jurist Jenny Beltran hjälpte Nancy Schouten att bearbeta myndigheterna. Bland annat riktades hård kritik mot fosterhemmet i Högsjö.
– Fosterföräldrarna manipulerade barnen genom att säga att mamma och pappa är fattiga, de kan inte köpa saker till er. De sa betydligt fulare saker också. När barnen försvarade oss fick de höra att de ljög. På skolan sa de till min son att det var bäst för honom att stanna hos fosterföräldrarna i Sverige.
Släpptes i somras
Men den 27 juli i år släpptes plötsligt barnen. Och den 28 juli levererades de till familjens hus i staden Putte i Belgien av två anställda från Munkfors socialkontor.
Ingenting nytt hade framkommit, och inga närmare förklaringar gavs.
Nancy Schouten drar slutsatsen att man helt enkelt insett att man begått ett fruktansvärt misstag.
– Det är ingenting annat än legal trafficking som Sverige ägnar sig åt, säger hon på engelska.
I likhet med Munkforsmamman Andrea som NWT tidigare berättat om vill familjen Schouten-Kretz driva saken rättsligt. Med hjälp av NKMR planeras en stämning mot kommunen, först i svensk domstol och sedan om det behövs i Europadomstolen.
– Om jag kan rädda en enda mamma från det här eländet så är det värt ansträngningen att driva den här saken vidare. Jag vill att hela världen ska få veta vad som händer i Sverige så att det äntligen får ett stopp.
Har börjat skolan
Efter åtta veckor hemma i Belgien börjar barnen hämta sig. De har börjat skolan och de har hittat tillbaka till sitt gamla språk efter att bara ha talat svenska det senaste året. Men en del av tilliten och tryggheten är borta.
– Jag älskar mina barn mer än livet självt. Jag har alltid försökt skydda dem från allt ont. Vi har uppfostrat dem med mycket kärlek, respekt och känsla för rättvisa. Vi var en lycklig och sammansvetsad familj, säger Nancy Schouten.
– Allt detta förstördes under semestern i Sverige förra året. Men de har inte kunnat förstöra den samhörighet och kärlek vi känner för varandra.
